Semesternoja
Det ter sig som en underbar ynnest.
Fyra veckor då man får vara helt och hållet ledig, med lön! Bara njuta av solen, sambon och sommaren. (Fyndigt, huh?!)
När dessa Gudsgivna veckor infaller går jag med lätta steg från jobbet, full av förväntan och livslust.
Det känns som att jag har en evighet av frihet framför mig, ett ändlöst "bara vara".
Men fyra veckor går så mycket fortare än vad jag trott ens i mina mest pessimistiska stunder.
Lättheten i stegen byts ut av en regnig måndagsmorgon med stress till hunddagis, ångest över jobb och panik över allt jag inte hann med under ledigheten.
Under dagen stiger solen trots allt, men det gör bara saken värre, för jag är inlåst i ett espresso-ångande fängelse av tristess och stress. Inte ute och jobbar vidare på den där blygsamma solbrännan.
Jag kan inte hindra mitt mörka sinne från att tänka att det nästan vore bättre att inte ha någon semester alls.
Det är som att släppas ut på grönbete, bara för att återigen stängas in i en trång spilta och förnimma dom lyckliga dagar då ens själ var fri.
Och så, som sagt, paniken över allt man hade tänkt göra men inte gjorde.
Men så måste man faktiskt försöka se det från den ljusa sidan:
Ledigheten är kanske över, men sommaren är faktiskt kvar i vårt karga land någon månad till.
Det finns helger att fylla med sol och skratt. Det finns ljumna eftermiddagar, perfekt för långpromenader. Det finns fortfarande vänner att leka med.
Det finns spraytan.
Och det är ju bara 11 månader till nästa långledighet...
Fyra veckor då man får vara helt och hållet ledig, med lön! Bara njuta av solen, sambon och sommaren. (Fyndigt, huh?!)
När dessa Gudsgivna veckor infaller går jag med lätta steg från jobbet, full av förväntan och livslust.
Det känns som att jag har en evighet av frihet framför mig, ett ändlöst "bara vara".
Men fyra veckor går så mycket fortare än vad jag trott ens i mina mest pessimistiska stunder.
Lättheten i stegen byts ut av en regnig måndagsmorgon med stress till hunddagis, ångest över jobb och panik över allt jag inte hann med under ledigheten.
Under dagen stiger solen trots allt, men det gör bara saken värre, för jag är inlåst i ett espresso-ångande fängelse av tristess och stress. Inte ute och jobbar vidare på den där blygsamma solbrännan.
Jag kan inte hindra mitt mörka sinne från att tänka att det nästan vore bättre att inte ha någon semester alls.
Det är som att släppas ut på grönbete, bara för att återigen stängas in i en trång spilta och förnimma dom lyckliga dagar då ens själ var fri.
Och så, som sagt, paniken över allt man hade tänkt göra men inte gjorde.
Men så måste man faktiskt försöka se det från den ljusa sidan:
Ledigheten är kanske över, men sommaren är faktiskt kvar i vårt karga land någon månad till.
Det finns helger att fylla med sol och skratt. Det finns ljumna eftermiddagar, perfekt för långpromenader. Det finns fortfarande vänner att leka med.
Det finns spraytan.
Och det är ju bara 11 månader till nästa långledighet...
