Höstparanoia?
Jag vet att jag säger emot mig själv, eftersom jag i princip har som tradition att börja whina så här runt September/Oktober, eftersom hösten börjar göra sig påmind.
Men i år känner jag faktiskt lite annorlunda inför denna kylans, lövdödens och förkylningens högtid.
Jag känner att det faktiskt är rätt mysigt med lite snålblåst.
Man kan ta på sig den där mysiga koftan och liksom känna sig alldeles omhuldad och skyddad av den.
Löven i Flempan är förvisso inte lika vackra som dom i Sköndal, men hey! Jag har någon i Flempan som hålla om mig och dricka rooibos-thé med mig, när regnet slår mot våra två fönsterrutor...
Dessutom kan man alltid använda hösten som ursäkt för att vara lite deppig eller trött.
Och man kan använda hösten som ursäkt för att köpa den där mysiga (och snygga) koftan.
Och man behöver inte känna den där stressen att ständigt vara utomhus, som man gör på sommaren.
Och man kan faktiskt, hur töntigt och tantigt det än är, ta på sig stövlarna och ta med sig vovven, skogaholmslimpan, och chokladmjölken ut i skogen. Kanske till och med plocka svamp. Fast Aiakos är verkligen stans sämsta svamphund, han trampar bara i höstkantarellerna.
Nej, i år är jag inte ledsen över att Gubben Höst är här. I år får han med regnmoln intvåla himlen, utan att jag desperat försöker pensla över med en glättigt ljusblå färg.
I år ska jag motta hösten med öppen, koftklädd famn, mina marockanska ljuslyktor och ett underligt litet Mona Lisa-leende, som sig bör när man är en sån som gillar mörka årstider.
Men i år känner jag faktiskt lite annorlunda inför denna kylans, lövdödens och förkylningens högtid.
Jag känner att det faktiskt är rätt mysigt med lite snålblåst.
Man kan ta på sig den där mysiga koftan och liksom känna sig alldeles omhuldad och skyddad av den.
Löven i Flempan är förvisso inte lika vackra som dom i Sköndal, men hey! Jag har någon i Flempan som hålla om mig och dricka rooibos-thé med mig, när regnet slår mot våra två fönsterrutor...
Dessutom kan man alltid använda hösten som ursäkt för att vara lite deppig eller trött.
Och man kan använda hösten som ursäkt för att köpa den där mysiga (och snygga) koftan.
Och man behöver inte känna den där stressen att ständigt vara utomhus, som man gör på sommaren.
Och man kan faktiskt, hur töntigt och tantigt det än är, ta på sig stövlarna och ta med sig vovven, skogaholmslimpan, och chokladmjölken ut i skogen. Kanske till och med plocka svamp. Fast Aiakos är verkligen stans sämsta svamphund, han trampar bara i höstkantarellerna.
Nej, i år är jag inte ledsen över att Gubben Höst är här. I år får han med regnmoln intvåla himlen, utan att jag desperat försöker pensla över med en glättigt ljusblå färg.
I år ska jag motta hösten med öppen, koftklädd famn, mina marockanska ljuslyktor och ett underligt litet Mona Lisa-leende, som sig bör när man är en sån som gillar mörka årstider.
