Clumpette

Jag måste ju dela med mig till er kom jag på!
Var förbi och tittade på Aiakos småsyskon idag...
Två veckor gamla är de. Första gången jag såg Aia var han tre dagar gammal.
Valpar är verkligen underbara. De luktar så gott och knorrar så gulligt!
Så var det kul att en av dem var så lik Aiakos när han var liten. Lika tjock och samma färg. Det är svårt att låta bli att komma hem med en till. Men näe, om det (någon gång) ska bli en till ska den vara reggad! Även om renraser bara är blandraser i en lite finare kostym...



De är ju ganska svåra att få bra foton på när de är så små...

         

Visst är det svårt att     Kan bli det här?!
fatta att det här...   

Nu börjar äntligen den nya delkursen i skolan. Vi ska göra egna tidskrifter, och hade introföreläsning med flera olika lärare. Bland dessa fanns en lärare jag inte haft tidigare.

Han var en sån där människa som ger en gåshud bara genom att vara den han är!
Han kändes som en riktig gammal hippie, med lång hästsvans och överseende attityd och den där hållningen som skvallrar om att man egentligen känner sig rätt obekväm i kostym.
Hans föreläsning var egentligen inte särskilt "matnyttig", men han formulerade sig så vackert på något sätt, utan att vara pretentiös, mer bara för att han hade sån självklarhet i sin inlevelse. Och var så självutlämnande, utan att bli vulgär.

"Det viktigaste under tiden ni håller på med tidskrift är att ni respekterar varandra, släpper prestigen och, framförallt, har roligt! Och ni tänker kanske att det inte är så lätt att bara ha roligt, men det är det faktiskt! Bara man bestämmer sig för att ha roligt så blir det roligare.
Jag minns en gång när jag gick på djurgården tillsammans med en vän. Vi hade en tuff period i livet båda två, och allt kändes skit. Och inte fick vi några tjejer heller. Då bestämde vi oss för att köpa ett varsitt liggunderlag. Så låg vi där på våra liggunderlag och tittade upp i himlen och tänkte: "Var är kvinnorna?" och tyckte att allt var skit. Men så reste sig min kompis, som är lite yngre än jag, och sa: "Näe du Kurt, nu har vi roligt! Och då hade vi det!"

Så underbart enkelt och självklart! Tänk om fler kunde fungera som Kurt!

Och jag tänker se till att ha roligt, för den här delkursen har jag väntat på sen jag blev antagen på journalistikprogrammet! Och den som inte läser min tidsskrift när den blir klar ska dö.

Ser ni vad det är?! Det är fucking snödroppar!

Och jag blir så trött på alla som klagar över hur låång vintern har varit. För en gångs skull har ju vintern varit just precis så lång som den ska vara i Sverige!

Men jag kan inte låta bli att känna: äntligen! när jag ser den här bilden.

För jag längtar så mycket efter grillad halloumi.
Jag längtar efter rosévin.
Och sol som inte bara visar sig i snabba lyckoglimtar.
Eller lätta steg i ballerinaskor.
Och att slippa torka Aiakos tassar torra från snömodd.
Jag längtar efter att känna mig sådär naivt glad och bekymmerslös som man bara kan göra när alla andra i hela världen är det samtidigt, och celsius mäter plus.

...Kärlek är när jag vet hur mycket socker du vill ha i teet.
Och när du stänger kylskåpsdörren efter mig för att jag har lärt dig hur viktigt det är att tänka på miljön.

Och kärlek är ännu mer att jag, efter alla månader som lika gärna kunnat vara årtionden, och alla hårda ord, kan känna en ilning i hela kroppen när jag pussar dig på kinden.

Saknar dig.

Sen kan jag ju, som den gamla nucka jag är (blivit) inte låta bli att fråga mig vad som är så jävla grattis?

Grattis till patriarkatets apartheid! Grattis till att lida i tysthet! Grattis till lägre lön! Grattis till tvångsgifte! Grattis till våldtäkt! Grattis till hedersmord! Grattis till hora! Grattis till att inte få ta plats! Grattis till att fortfarande, år 2010 i Sverige, få ta det största ansvaret hemma! Grattis till att inte bli tagen på allvar! Grattis till att vara född kvinna, och alltid tillhöra "det andra könet"!
Kul, verkligen, att ni alla kunde komma på denna kvinnofest!

Och jag vet att det verkar som att jag har världens största penisavund. Men det har jag faktiskt inte!
Jag är jävligt glad att vara kvinna. Varför vet jag inte riktigt, med tanke på ovanstående omständigheter. Men jag är faktiskt glad. Stolt över mig själv och mina väninnor. Jag tänker inte säga att det är för att vi är starka, för varför ska vi sträva efter egenskaper som lyfts fram som manliga attribut? Jag tänker heller inte säga att det är för att tjejer är bättre, för man kan inte jämföra människor på det sättet.
Men det är något, odefinierbart, i hela kvinnligheten som gör mig stolt. Kanske är det att vi står ut, trots förtrycket? Kanske är det att vi faktiskt har varandra. Det där "kvinnliga samförståndet", ni vet.

Hur som helst skickar jag en varm hälsning till alla fina medsystrar denna enda dag som tilldelats kvinnan!
Puss på er alla älskade smarta vackra starka självständiga trygga goda barmhärtiga pålitliga empatiska lojala! Nästa år tycker jag att vi förtjänar en fest med lika ihärdigt supande som på nyårsafton!

"...Men det som gör riktigt ont är när Carin Holmberg (som skrivit avhandlingen "Det kallas kärlek") frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?

Om jag varit vit och levde i Sydafrika under apartheid och inledde ett förhållande med en svart man skulle det plåga mig oändligt att vi enligt den kulturen inte ansågs jämlika. Om jag ändå trots yttre hinder fortsatte att älska honom, skulle jag viga mitt liv åt att kämpa mot apartheid.
Kärleken - den största och vackraste av alla krafter, den som på riktigt kan läka sår och förändra människor till det bättre.
Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid?"

Word, Maria Sveland.

Vad underbart det är med lediga dagar när man knappt har några! Speciellt om man gör något vettigt i stället för att ligga och gråta och äta kakor.

Jag och Aiakos (mitt nya lilla dreamteam) gav oss ut på Gubbängsfältet. Jag kände mig lätt som kunde gå på skaren utan att sjunka igenom, och monstret var överlyckligt utan koppel.

Vi sprang och busade tills vintersolen gjort mig alldeles svettig, och Aiakos Den Outtröttlige faktiskt blivit lite lugn. Sen gick vi och köpte ben och kalvöron i svindyra djurbutiken i Hökarängen. Aiakos hoppade upp med framtassarna på disken, och fick leversnittar av killen i butiken som tittade bedjande på mig och sa:

- Kan jag få honom, snälla?

Sen gick vi hem och drack te och åt kalvöron.

Så spelade Bengt gitarr och jag grät inombords för att det var så fint, och för att jag känner mig så tom när jag tänker på varför jag har en klump i magen.
Då tittade jag på lägenheter i Barcelona och tänkte att om allt går åt helvete, så hoppas jag att det inte finns något tandlöst kamphundsförbud där, för då sticker "The dreamteam" till España och busar på stränder i stället för i snön!

Sen ringde telefonen, och då ville jag både skratta och gråta på samma gång, när jag hörde din röst. Jag berättade om vår promenad, och du skrattade din mörka, hjärtliga skratt, och jag tror att jag dog lite.

Efter det satt jag framför datorn i flera timmar och tänkte: "Jag borde göra något vettigt!"
Men då kom jag faktiskt på att jag behöver inte göra någonting alls idag, för jag ska jobba hela helgen och har pluggat hela veckan, och förtjänar att bara bara vara ledig!

Och faktiskt så kändes den där klumpen lite mindre just idag.




 
              Man blir trött av snöbus...

 

I morse vaknade jag genomsvettig och med tårar kring ögonen. Jag trodde inte att det var sant att man faktiskt kunde gråta i sömnen, eller svettas av en mardröm... Men det är tydligen sant.
Jag drömde att du lämnade mig. Vi stod i en utplockad lägenhet, och du lämnade mig. Jag skrek i panik och bönade och bad om att få dig tillbaks.

Då insåg jag äntligen vad kärlek är.

Kärlek är när jag inser att jag står och skär pyttebitar av löken, för att jag vet att du inte gillar för stora.
Kärlek är att veta exakt hur du doftar på morgnarna, kvällarna, dagarna.
Kärlek är att du följer med mig till landstället utan rinnande vatten i två veckor, trots att du hellre ville åka utomlands.
Kärlek är att ha typ 10 "vår låt".
Kärlek är när jag känner doften av vårt sköljmedel.
Kärlek är att inte kunna sova förrän du kommer hem från jobbet, och lägger dig hos mig, så att din starka, varma kropp värmer mig.
Kärlek är när du fixar Spotify till mig i smyg, och döper den till "GrötMatilda" för att du vet att jag låter så grötig på rösten när jag druckit vin. 
Kärlek är att jag älskar det vita på salladen, och du det gröna.
Kärlek är att skicka ett hjärt-mms varje dag, i en månad.
Kärlek är att tjutande springa till dörren när du kommer, och slänga sig runt halsen på dig.
Kärlek är att kunna skratta till vi båda kiknar, även om allt annat är jävligt och gråsaggigt.

Kärlek var vad tanten på Thailandsresan kände. Under hela resan skrattade jag och mina brorsor i smyg, för att hon alltid drack citrondricka. Vi förstod inte grejen med citrondricka?! Vi var ju i Thailand, det fanns alla möjliga spännande milkshakes och drinkar.
Sen visade det sig att hennes man alltid drack citrondricka.
När han mötte oss på Arlanda, omfamnade de varandra ömt och länge.

Eller som min väninnas sambo. Han envisas alltid med att gulla med henne när hon har vänner hemma. Massage, ömma kyssar, vackra ord...
Hon blir alltid beklämd, och fräser åt honom. Men lik förbannat står han snart där igen och säger: "Älskling, vad du är fin..."

Eller som en annan vänninas respektive. Han är allergisk mot pälsdjur, och hon är världens djurälskare. Till slut köpte han en fågel åt henne. Den där fågeln är lika omhuldad som en hundvalp, och hon älskar den gränslöst.

En manlig vän satt bredvid mig i sin bil i två månader och begrät flickvännen som lämnat honom. När hon en dag ringde för att ta honom tillbaks, skrattade vi tillsammans, och jag har känt den här mannen i många år nu, men aldrig sett honom så lycklig!

Eller som mormor, som helt plötsligt tappat gnistan, och nu, tio år efter morfars död, inte alls verkar rädd för att själv dö. Det är som att hon vet att han väntar på henne, och trots att hon inte är så gammal och skruplig, så längtar hon efter honom också...

Kärleken är grym och skoningslös när den så vill. Den är ihärdig och trofast, ibland nästan kvävande. Den kryper under skinnet på en utan att man märker det. Smyger sig på när man minst anar det, och gör märkliga saker med människor som trodde att de visste vilka de var. Kärleken är öm, igenkännande, ljuvlig, trygg...

...Och vad gäller mig, så hoppas jag aldrig att den där mardrömmen blir sann.