Växthus.
Häromdagen satt jag och Idde i bilen när Michael Jacksons "Earth song" spelades på bildstereon.
Idde började prata om musikvideon, som jag aldrig sett:
"Du skulle älska den, alla skjutna djur börjar leva igen, och alla gifter åker tillbaks in i fabrikerna..." Så pekade han mot ett fabrikstorn som spottade ut smutsiga avgaser. "Som det där, det åker in igen."
Jag har alltid älskat låten, och letar förstås upp videon på Youtube.
...Och gråter.
Och gråter, och gråter.
Jag har aldrig förstått hypen kring Michael Jackson, men måste medge att denna låt får mig att inse hans storhet. Hans röst skriker ut den förtvivlan. Och när den här låten skrevs hade nog Michael ingen aning om hur mycket värre det skulle bli. Hur denna förtvivlan skulle komma att bli ännu större bland oss som är oroliga för klimateffekten.
I kombination med detta blir videoklippen extra starka.
Sälkuten som klubbas ihjäl skickar en rysning längs min ryggrad, för Michael skriker, och jag vet att sånt här faktiskt händer på riktigt.
Och när elefanten får tillbaks sina vackra betar och reser sin stora kroppshydda så gråter jag så att tårarna sprutar.
För jag vet att sånt inte händer på riktigt.
Jag vet att de djur som fått sätta livet till för att en tjuvjägare ska kunna sälja deras betar dyrt, inte reser sig upp igen. De vaknar inte, utan ligger på savannen och ruttnar.
Jag vet att sälungar fortfarande klubbas ihjäl.
Jag vet att industrier, bilar och flygplan fortfarande släpper ut avgaser.
Jag vet att haven försurnar.
Jag vet att gäss plockas levande för att vi ska kunna ha dunjackor. Jag vet hur dom skriker i dödsångest.
Jag vet vad vi människor gör mot den natur som är oss evigt trogen och ständigt ger av sina värdefulla tillgångar.
Jag vet att varken min eller Michael Jacksons förtvivlan är förgäves.
...Och under tiden siktar alliansen in sig på nya kärnkraftverk...
