Tro
Jag har hållit mig ifrån detta ämne trots att det jagat mig hela mitt liv.
En anledning till det är att det finns fullt av människor som kan beskriva det bättre än jag gör. Min mamma är ett bra exempel.
En annan anledning är att det är ett ämne som är kontroversiellt på det sättet att människor berörs av det på ett känslomässigt plan, vilket gör att debatten alltid går så het kring det att folk tenderar att bränna sig. Ibland till och med bli alldeles förkolnade.
Men det här ämnet har som sagt jagat mig, nej, snarare pockat på min uppmärksamhet, hela mitt liv. Och först för ett par år sen blev jag redo att öppna mig för det på riktigt.
Det handlar om tro.
Inte religion, utan tro.
Och jag kan bara förmedla min upplevelse av det, och jag hoppas att ni orkar läsa utan att bli svedda.
Tro för mig är en övertygelse om en kraft så stor att jag kan förlita mig på den när det känns som att allt annat i min tillvaro brister.
När jag behöver det kan jag placera det utanför mig själv.
När jag är tillräckligt stark kan jag inse att det är inom mig som kraften finns.
Och det som finns inom mig finns också inom alla andra människor jag möter.
Jag hittar hela tiden olika sätt för att göra det hela begripligt för mig själv.
Det är så jag måste göra det.
För jag fixar inte att köpa hela konceptet med en dyrkan som helt och hållet ligger utanför mig själv, en religion som säger till mig vad som är rätt och fel och vad som ska belönas och straffas. Det är för mig en färdig mall som vi människor har skapat för att kunna greppa en Gud som finns inom oss alla men som måste bli mer konkret än så för många.
Jag tror på en kraft som är god och förlåtande, men också vägvisande när vi släpper in den. Som pockar på vår uppmärksamhet och kickar in när vi som mest behöver den, men som också finns där som en vag påminnelse om att vi ska stanna upp och tänka efter när vi tappar bort oss själva.
Det finns ett ordspråk som säger: "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst."
Det för mig är tro. Inte att bråka om vems Gud som är den sanna. För jag tror att om vi bara är sanna mot oss själva så inser vi att vi är mycket mer lika än olika, och att vi delar en förhoppning om att det finns något som är större än vi kan fatta. Inuti oss eller utanför oss. Vilket är väl inte så viktigt?! Det viktiga är att man vågar lita på att man kan klara av vad som helst bara man vågar lita på att man faktiskt kan det.
En anledning till det är att det finns fullt av människor som kan beskriva det bättre än jag gör. Min mamma är ett bra exempel.
En annan anledning är att det är ett ämne som är kontroversiellt på det sättet att människor berörs av det på ett känslomässigt plan, vilket gör att debatten alltid går så het kring det att folk tenderar att bränna sig. Ibland till och med bli alldeles förkolnade.
Men det här ämnet har som sagt jagat mig, nej, snarare pockat på min uppmärksamhet, hela mitt liv. Och först för ett par år sen blev jag redo att öppna mig för det på riktigt.
Det handlar om tro.
Inte religion, utan tro.
Och jag kan bara förmedla min upplevelse av det, och jag hoppas att ni orkar läsa utan att bli svedda.
Tro för mig är en övertygelse om en kraft så stor att jag kan förlita mig på den när det känns som att allt annat i min tillvaro brister.
När jag behöver det kan jag placera det utanför mig själv.
När jag är tillräckligt stark kan jag inse att det är inom mig som kraften finns.
Och det som finns inom mig finns också inom alla andra människor jag möter.
Jag hittar hela tiden olika sätt för att göra det hela begripligt för mig själv.
Det är så jag måste göra det.
För jag fixar inte att köpa hela konceptet med en dyrkan som helt och hållet ligger utanför mig själv, en religion som säger till mig vad som är rätt och fel och vad som ska belönas och straffas. Det är för mig en färdig mall som vi människor har skapat för att kunna greppa en Gud som finns inom oss alla men som måste bli mer konkret än så för många.
Jag tror på en kraft som är god och förlåtande, men också vägvisande när vi släpper in den. Som pockar på vår uppmärksamhet och kickar in när vi som mest behöver den, men som också finns där som en vag påminnelse om att vi ska stanna upp och tänka efter när vi tappar bort oss själva.
Det finns ett ordspråk som säger: "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst."
Det för mig är tro. Inte att bråka om vems Gud som är den sanna. För jag tror att om vi bara är sanna mot oss själva så inser vi att vi är mycket mer lika än olika, och att vi delar en förhoppning om att det finns något som är större än vi kan fatta. Inuti oss eller utanför oss. Vilket är väl inte så viktigt?! Det viktiga är att man vågar lita på att man kan klara av vad som helst bara man vågar lita på att man faktiskt kan det.
