Mördarhundar...
Jag hittade lite roliga länkar på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=njKYJQvYWTM
http://www.youtube.com/watch?v=7uK5ctEget0&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=a8VjpsIdv2U&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=8AxYBjF761Y&NR=1
Titta på dessa och avgör själv...
http://www.youtube.com/watch?v=njKYJQvYWTM
http://www.youtube.com/watch?v=7uK5ctEget0&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=a8VjpsIdv2U&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=8AxYBjF761Y&NR=1
Titta på dessa och avgör själv...
Drömkross
...
Vad lätt man låter sig svepas med av falska förhoppningar, bara för att man så gärna vill att saker och ting ska vara som man önskar att dom var!
Vad självdestruktivt att inte vara realistisk. För helt plötsligt kan den stora drömkrossen startar sin dieselstinkande motor, och man ångrar att man någonsin vågade hoppas.
Drömkrossen har som enda uppgift att förpesta folks tillvaro genom att köra över solglittret i tillvaron precis när det lyser som starkast och mest hoppfullt.
Ibland kan man undkomma dess skoningslösa framfart, och nå ända fram till målet. Men oftast så finns det ingen nåd.
Ibland kan det te sig som att drömkrossen ständigt jagar en, hack i häl för att ständigt hålla sig uppdaterad utifall man skulle få lite för mycket lycka i sitt liv.
Då är den där, brummar och krossar drömmar, för att sen lägga alla drömkadaver i en stinkande, ruttnande hög.
Vem som uppfann drömkrossen eller varför..?
Det vet ingen...
Vad lätt man låter sig svepas med av falska förhoppningar, bara för att man så gärna vill att saker och ting ska vara som man önskar att dom var!
Vad självdestruktivt att inte vara realistisk. För helt plötsligt kan den stora drömkrossen startar sin dieselstinkande motor, och man ångrar att man någonsin vågade hoppas.
Drömkrossen har som enda uppgift att förpesta folks tillvaro genom att köra över solglittret i tillvaron precis när det lyser som starkast och mest hoppfullt.
Ibland kan man undkomma dess skoningslösa framfart, och nå ända fram till målet. Men oftast så finns det ingen nåd.
Ibland kan det te sig som att drömkrossen ständigt jagar en, hack i häl för att ständigt hålla sig uppdaterad utifall man skulle få lite för mycket lycka i sitt liv.
Då är den där, brummar och krossar drömmar, för att sen lägga alla drömkadaver i en stinkande, ruttnande hög.
Vem som uppfann drömkrossen eller varför..?
Det vet ingen...
Praktarsle
Många olika typer av människor kommer till mig.
Dom flesta är mycket trevliga, stannar upp i sin jobbstress för att prata lite och spelar fascinerade över min "latte art", fast dom säkert sett tio gånger mer imponerande konstsycken på sina "affärs-fikan".
Idde har en teori om det där:
"Folk på Ericsson är tekniknördar, därför är dom mer humana. Det var dom här människorna som gömde sig bakom sin dator i skolan och aldrig hängde med dom coola."
Med tanke på hur stor skillnad det är på folk här och dom mediahippa människor jag träffade på SVT, skulle man kunna tänka att det nog stämmer.
Om det inte var för att långt ifrån alla tusentals anställda på detta företag jobbar med teknik, och långt ifrån alla är tyvärr humana.
Ett praktexemplar av den senare typen intog (verkligen intog!) just mitt café.
Han var den sortens människa som gör skäl för ordet "lustigkurre".
Han hade två kompanjoner med sig, á la Bill och Bull, och tyckte själv att han var totally hilarious!
Med ett självbelåtet flin beställde han "en kopp fint", varpå jag gav honom en blick som sa "det är morgon och min semester upphörde nyligen, don´t play tricks with me" och han rättade sig och beställde en lungo på dubbel. (Denna kaffedryck måste vara den som har flest namn: Americano, Cortado, Lungo, you name it.")
Hans kompanjoner beställde allround-lattes, och Herr Lustigkurre betalade allt, varpå han gav mig en krona i dricks och skrockade något om att det var dagens första krona, och tyckte att han var så himla rik och generös.
Sedan pustade jag ut och trodde i min enfald att dom skulle slå sig ner i någon av våra blygd-stolar. (Dom är orange och liksom tvedelade på ryggstödet.)
Men ack, så fel jag hade!
Självfallet går det inte att göra plats för andra kaffeshoppare när man äger hela världen! Man måste ju förstås ställa sig i vägen och hänga vid cafédisken, som att det är nån jävla trendig, minimalistisk bar med enbart ståplatser!
Så där stod dom och gottade sig i sin självgodhet, och jag försökte förtvivlat få kontakt med de övriga gästerna som stod gömda bakom deras feta ryggtavlor.
En av dessa gäster var en ung, oförskämt snygg tjej, som skämtade lite med Lustigkurre och hans "gäng" om att dom stod där, varpå han replikerade:
"Jamen du vet väl vilka som alltid hängde i korridoren i skolan?! Det var ju bara nördar som kom till lektionerna i tid! HÄHÄ!" (Ett möte var nämligen på väg att börja i konferansrummet bredvid.)
...Och jag vill bara hälla hans lungo över hans av u-lands-barnahänder tillverkade skjorta, och säga:
"Det här är ingen korridor, det är ett café som dessutom råkar vara min arbetsplats. Och du är definitivt inte en tonårskille som är med i tuffa crewet, utan en tunnhårig, småfet, medelålders man som har fastnat i nån äcklig ungkarlsmentalitet och borde jobba som typ Adam Alsingers sidekick istället för på ett seröst, ansvarskrävande företag som detta!"
Period.
Dom flesta är mycket trevliga, stannar upp i sin jobbstress för att prata lite och spelar fascinerade över min "latte art", fast dom säkert sett tio gånger mer imponerande konstsycken på sina "affärs-fikan".
Idde har en teori om det där:
"Folk på Ericsson är tekniknördar, därför är dom mer humana. Det var dom här människorna som gömde sig bakom sin dator i skolan och aldrig hängde med dom coola."
Med tanke på hur stor skillnad det är på folk här och dom mediahippa människor jag träffade på SVT, skulle man kunna tänka att det nog stämmer.
Om det inte var för att långt ifrån alla tusentals anställda på detta företag jobbar med teknik, och långt ifrån alla är tyvärr humana.
Ett praktexemplar av den senare typen intog (verkligen intog!) just mitt café.
Han var den sortens människa som gör skäl för ordet "lustigkurre".
Han hade två kompanjoner med sig, á la Bill och Bull, och tyckte själv att han var totally hilarious!
Med ett självbelåtet flin beställde han "en kopp fint", varpå jag gav honom en blick som sa "det är morgon och min semester upphörde nyligen, don´t play tricks with me" och han rättade sig och beställde en lungo på dubbel. (Denna kaffedryck måste vara den som har flest namn: Americano, Cortado, Lungo, you name it.")
Hans kompanjoner beställde allround-lattes, och Herr Lustigkurre betalade allt, varpå han gav mig en krona i dricks och skrockade något om att det var dagens första krona, och tyckte att han var så himla rik och generös.
Sedan pustade jag ut och trodde i min enfald att dom skulle slå sig ner i någon av våra blygd-stolar. (Dom är orange och liksom tvedelade på ryggstödet.)
Men ack, så fel jag hade!
Självfallet går det inte att göra plats för andra kaffeshoppare när man äger hela världen! Man måste ju förstås ställa sig i vägen och hänga vid cafédisken, som att det är nån jävla trendig, minimalistisk bar med enbart ståplatser!
Så där stod dom och gottade sig i sin självgodhet, och jag försökte förtvivlat få kontakt med de övriga gästerna som stod gömda bakom deras feta ryggtavlor.
En av dessa gäster var en ung, oförskämt snygg tjej, som skämtade lite med Lustigkurre och hans "gäng" om att dom stod där, varpå han replikerade:
"Jamen du vet väl vilka som alltid hängde i korridoren i skolan?! Det var ju bara nördar som kom till lektionerna i tid! HÄHÄ!" (Ett möte var nämligen på väg att börja i konferansrummet bredvid.)
...Och jag vill bara hälla hans lungo över hans av u-lands-barnahänder tillverkade skjorta, och säga:
"Det här är ingen korridor, det är ett café som dessutom råkar vara min arbetsplats. Och du är definitivt inte en tonårskille som är med i tuffa crewet, utan en tunnhårig, småfet, medelålders man som har fastnat i nån äcklig ungkarlsmentalitet och borde jobba som typ Adam Alsingers sidekick istället för på ett seröst, ansvarskrävande företag som detta!"
Period.
Mys
Visst är det lite mys-stämning såhär dom första veckorna efter semestern?
Igår började det förvisso komma igång, men dom två första veckorna som jag jobbade var allmänt chilla.
Vi tassade runt och klagade på att vi hade så lite gäster, fast vi egentligen bara tyckte det var skönt. På morgnarna samlades vi typ fyra (av 21) tappra arbetare som var här, och drack en kopp kaffe i Greenhouse och pratade lite om väder och vind, varpå vi sen bröt upp med frasen "Äh, man kanske ska gå och jobba lite..." Fast man visste att man bara skulle läsa dagens City-krönika.
Det råder liksom fortfarande en allmänt sömnig stämning bland dom få människor som har kommit tillbaks, och man löser sudoku och surfar lite, sen vill någon ha en latte så jag pausar i mitt viktiga kontorsarbete och står till tjänst.
Men 080811 börjar allt så sakteliga återställas till det normala. Den vanliga livsrytmen börjar ticka igång, och Ericssons lokaler fylls återigen med kostymklädda kunder och kontorister. (Vadan min nya förkärlek för att skriva ord som börjar på samma bokstav? Det är ju asnördigt!)
Men samtidigt som jag svär över att mjölken är slut, så ler jag inombords.
För jag har en hemlighet.
Hemligheten börjar på S.
S som i Studera.
Eller Södertörns Högskola...
...Eller som i Soft.
Igår började det förvisso komma igång, men dom två första veckorna som jag jobbade var allmänt chilla.
Vi tassade runt och klagade på att vi hade så lite gäster, fast vi egentligen bara tyckte det var skönt. På morgnarna samlades vi typ fyra (av 21) tappra arbetare som var här, och drack en kopp kaffe i Greenhouse och pratade lite om väder och vind, varpå vi sen bröt upp med frasen "Äh, man kanske ska gå och jobba lite..." Fast man visste att man bara skulle läsa dagens City-krönika.
Det råder liksom fortfarande en allmänt sömnig stämning bland dom få människor som har kommit tillbaks, och man löser sudoku och surfar lite, sen vill någon ha en latte så jag pausar i mitt viktiga kontorsarbete och står till tjänst.
Men 080811 börjar allt så sakteliga återställas till det normala. Den vanliga livsrytmen börjar ticka igång, och Ericssons lokaler fylls återigen med kostymklädda kunder och kontorister. (Vadan min nya förkärlek för att skriva ord som börjar på samma bokstav? Det är ju asnördigt!)
Men samtidigt som jag svär över att mjölken är slut, så ler jag inombords.
För jag har en hemlighet.
Hemligheten börjar på S.
S som i Studera.
Eller Södertörns Högskola...
...Eller som i Soft.
