Praktarsle
Många olika typer av människor kommer till mig.
Dom flesta är mycket trevliga, stannar upp i sin jobbstress för att prata lite och spelar fascinerade över min "latte art", fast dom säkert sett tio gånger mer imponerande konstsycken på sina "affärs-fikan".
Idde har en teori om det där:
"Folk på Ericsson är tekniknördar, därför är dom mer humana. Det var dom här människorna som gömde sig bakom sin dator i skolan och aldrig hängde med dom coola."
Med tanke på hur stor skillnad det är på folk här och dom mediahippa människor jag träffade på SVT, skulle man kunna tänka att det nog stämmer.
Om det inte var för att långt ifrån alla tusentals anställda på detta företag jobbar med teknik, och långt ifrån alla är tyvärr humana.
Ett praktexemplar av den senare typen intog (verkligen intog!) just mitt café.
Han var den sortens människa som gör skäl för ordet "lustigkurre".
Han hade två kompanjoner med sig, á la Bill och Bull, och tyckte själv att han var totally hilarious!
Med ett självbelåtet flin beställde han "en kopp fint", varpå jag gav honom en blick som sa "det är morgon och min semester upphörde nyligen, don´t play tricks with me" och han rättade sig och beställde en lungo på dubbel. (Denna kaffedryck måste vara den som har flest namn: Americano, Cortado, Lungo, you name it.")
Hans kompanjoner beställde allround-lattes, och Herr Lustigkurre betalade allt, varpå han gav mig en krona i dricks och skrockade något om att det var dagens första krona, och tyckte att han var så himla rik och generös.
Sedan pustade jag ut och trodde i min enfald att dom skulle slå sig ner i någon av våra blygd-stolar. (Dom är orange och liksom tvedelade på ryggstödet.)
Men ack, så fel jag hade!
Självfallet går det inte att göra plats för andra kaffeshoppare när man äger hela världen! Man måste ju förstås ställa sig i vägen och hänga vid cafédisken, som att det är nån jävla trendig, minimalistisk bar med enbart ståplatser!
Så där stod dom och gottade sig i sin självgodhet, och jag försökte förtvivlat få kontakt med de övriga gästerna som stod gömda bakom deras feta ryggtavlor.
En av dessa gäster var en ung, oförskämt snygg tjej, som skämtade lite med Lustigkurre och hans "gäng" om att dom stod där, varpå han replikerade:
"Jamen du vet väl vilka som alltid hängde i korridoren i skolan?! Det var ju bara nördar som kom till lektionerna i tid! HÄHÄ!" (Ett möte var nämligen på väg att börja i konferansrummet bredvid.)
...Och jag vill bara hälla hans lungo över hans av u-lands-barnahänder tillverkade skjorta, och säga:
"Det här är ingen korridor, det är ett café som dessutom råkar vara min arbetsplats. Och du är definitivt inte en tonårskille som är med i tuffa crewet, utan en tunnhårig, småfet, medelålders man som har fastnat i nån äcklig ungkarlsmentalitet och borde jobba som typ Adam Alsingers sidekick istället för på ett seröst, ansvarskrävande företag som detta!"
Period.
Dom flesta är mycket trevliga, stannar upp i sin jobbstress för att prata lite och spelar fascinerade över min "latte art", fast dom säkert sett tio gånger mer imponerande konstsycken på sina "affärs-fikan".
Idde har en teori om det där:
"Folk på Ericsson är tekniknördar, därför är dom mer humana. Det var dom här människorna som gömde sig bakom sin dator i skolan och aldrig hängde med dom coola."
Med tanke på hur stor skillnad det är på folk här och dom mediahippa människor jag träffade på SVT, skulle man kunna tänka att det nog stämmer.
Om det inte var för att långt ifrån alla tusentals anställda på detta företag jobbar med teknik, och långt ifrån alla är tyvärr humana.
Ett praktexemplar av den senare typen intog (verkligen intog!) just mitt café.
Han var den sortens människa som gör skäl för ordet "lustigkurre".
Han hade två kompanjoner med sig, á la Bill och Bull, och tyckte själv att han var totally hilarious!
Med ett självbelåtet flin beställde han "en kopp fint", varpå jag gav honom en blick som sa "det är morgon och min semester upphörde nyligen, don´t play tricks with me" och han rättade sig och beställde en lungo på dubbel. (Denna kaffedryck måste vara den som har flest namn: Americano, Cortado, Lungo, you name it.")
Hans kompanjoner beställde allround-lattes, och Herr Lustigkurre betalade allt, varpå han gav mig en krona i dricks och skrockade något om att det var dagens första krona, och tyckte att han var så himla rik och generös.
Sedan pustade jag ut och trodde i min enfald att dom skulle slå sig ner i någon av våra blygd-stolar. (Dom är orange och liksom tvedelade på ryggstödet.)
Men ack, så fel jag hade!
Självfallet går det inte att göra plats för andra kaffeshoppare när man äger hela världen! Man måste ju förstås ställa sig i vägen och hänga vid cafédisken, som att det är nån jävla trendig, minimalistisk bar med enbart ståplatser!
Så där stod dom och gottade sig i sin självgodhet, och jag försökte förtvivlat få kontakt med de övriga gästerna som stod gömda bakom deras feta ryggtavlor.
En av dessa gäster var en ung, oförskämt snygg tjej, som skämtade lite med Lustigkurre och hans "gäng" om att dom stod där, varpå han replikerade:
"Jamen du vet väl vilka som alltid hängde i korridoren i skolan?! Det var ju bara nördar som kom till lektionerna i tid! HÄHÄ!" (Ett möte var nämligen på väg att börja i konferansrummet bredvid.)
...Och jag vill bara hälla hans lungo över hans av u-lands-barnahänder tillverkade skjorta, och säga:
"Det här är ingen korridor, det är ett café som dessutom råkar vara min arbetsplats. Och du är definitivt inte en tonårskille som är med i tuffa crewet, utan en tunnhårig, småfet, medelålders man som har fastnat i nån äcklig ungkarlsmentalitet och borde jobba som typ Adam Alsingers sidekick istället för på ett seröst, ansvarskrävande företag som detta!"
Period.
Kommentarer
Trackback
