Clumpette

Ett äldre par kliver på tunnelbanan, fredag 16.10:

Tanten till gubben:
"Oj! Vad mycket ungdomar det är ute idag!"
Gubben muttrar till svar, verkar inte helt förmögen att prata alls...
Tanten:
"Nu ska vi se om det blir någon plats åt dig!
Gubben liksom "viftar" lite med med munnen, varpå det visar sig att det blir plats till honom, och han slår sig ner.
Tanten står kvar mitt i folkmassan.

En medelålders kvinna vänder sig till damen:
"Ska inte du ha någonstans att sitta?"
Tanten:
"Vad sa du?!"
Kvinnan upprepar sig X antal gånger innan tanten hör;
"Jamen det finns nog ingen plats till mig, ser du!"
Kvinnan:
"Gå och ställ dig lite i gången, så kanske någon reser sig!"
Tanten:
"Neej, det kan jag väl inte göra! Det blir nog ingen plats, det är så mycket ungdomar här idag!"

Vid det här laget ler alla runtom den vithåriga och fullkomligt charmerande damen, trots att vi står trångt och svettigt och helst bara vill hem och öppna våra vinflaskor på vädring.

Ung kille som ser ganska "hård" ut vänder sig till damen:
"Men du är också ung i själen!"
Tidigare incident upprepar sig; tanten hör inte, men hon skrattar glatt ändå, och killen får säga om meningen fyra gånger innan hon hör första delen, varpå han får ta om andra delen ännu en gång på grund av att han bryter lite om hon inte förstår vad han säger.
När det går upp för henne vad han sagt, lyser hela hon upp:
"Ja, du förstår, jag har varit och buggat! Gubben här också!" Hon "pickar" sin gubbe på axeln med sitt lilla krokiga finger, och fortsätter:
"Sådant gör pensionärerna nu för tiden!"

Det känns som att hela vagnen ler nu, och gumman myser av all uppmärksamhet. Helt plötsligt har hon blivit tunnelbanans medelpunkt, och alla "ungdomar" delar hennes entusiasm gällande pensionärsdansen. Det sprids en värme mellan alla människor som står i tunnelbanevagnen och trängs där, och helt plötsligt känns det:

Vi hör ju faktiskt ihop, allihopa. Vi är ju faktiskt samma släkte, och alla har samma känslor. Och visst är det vackert när det märks? När man känner någon slags samhörighet med människor man inte ens känner. Vi småpratar med tanten, ler mot varandra, och njuter helt plötsligt av resan allihop...
Helt oförberett, och med en enda anledning:

En liten gullig dansant tant en fredagseftermiddag.

Inlägg påbörjat 080107:

Jag hade tänkt att ta över cynism - spiran från Alex Schulman, eftersom hans blogg blivit nerlagd. Jag har nämligen stört mig ofantligt på människor på sistone.
Här kommer min fyra i topp-lista på idiotiskt beteende:

1. För att kunna finansiera både ett eget boende, mitt shoppingberoende och en omättligt törst efter Akkis sushi, har jag och min blivande sambo (!) börjat titta efter soffor, spisar och annat vuxet på blocket.
Vi har dock noterat att alltför ofta marknadsför dessa amatörsäljare sina saker med utlådanden som: "Spis med glashäll säljes billigt. Fint skick, endast ett hål i hällen. Ej varmluftsugn." Eller: "Ektorp-soffa i fint skick, nästan oanvänd! Sju år gammal."
Ursäkta mig, men vad fan är "nästan oanvänd"?! Eller "nästan ny"..? Antingen har man väl använt sakerna, eller så är dom nya och man har inte använt dem?!
Som Idde sa: I Sverige sitter inte folk i sina soffor eller lagar mat på sina spisar. Man bara har sakerna i X antal år, men varje gång det är dags för middag säger man: "Äh, vi köper hem mat och äter stående! Vi måste ju kunna sälja grejerna sen."
Jag kan inte sluta förundras över hur folk försöker sälja fullkomlig skit, och verkar tro att alla andra människor i Sverige är helt dumma i huvudet.
Man bara: "Jo jag vill nog gärna ha en spis utan varmluftsugn, och som vilken sekund som helst kan explodera, typ... Eller en soffa som är "nästan ny", förutom att nån typ har suttit och fjärtat i den i sju år. (Eller ännu värre...)"
En annons vi träffade på gällde en gammaldags spis, ni vet en sån som man eldar under. Jätterostig, trasig, och på bilden ligger den i en gammal rabatt. Dom ville ha 500 spänn för den. Det var ju jävligt sexigt.
Girigbukar!

2. Jag vet, jag vet, jag vet att man inte ska tycka illa om feta människor, jag vet att det är totalt politiskt inkorrekt.
 Men när jag har haft en totalt sömnlös natt, jobbat min första dag efter en skön semester och sprungit till bussen, bara för att se den fula, feta busschauffören köra förbi när jag är typ en meter ifrån...
...Då vill jag inte att en tjock, svettig dam ska sätta sig halvt i mitt knä på nästa buss. Jag vill heller inte att hon ska börja fylla i några jävla landstingspapper, och med sina översvulstiga armbågar trycka ut mig mot fönstret, så att min näsa typ ligger helt platt mot den kalla rutan.
Jag vill bara vara i fred, komma hem och förbanna mitt liv.
Jag vill definitivt inte att hon tittar argt på mig när jag ursäktar mig med att vilja gå av. Det är inte mitt problem att hon måste genomgå den fruktansvärda ansträngningen att förflytta sin enorma kroppshydda en meter, för att släppa förbi mig. Det var ju hon som satte sig där.

Dessutom, varför har feta människor en förmåga att alltid andas så högt och ansträngt? Rent medicinskt alltså? Är dom alltid anfådda, eller får dom helt enkelt inte riktigt luft eftersom lungorna är täckta med fett?

3. I sista minuten-julstressen noterade jag och Aphro, vid inte mindre än två tillfällen, följande: Vid extrem trängsel, alltså den typen av trängsel som gör att folk kan få allvarlig klaustrofobi eller epilepsi (typ julhandlandet), förekommer en viss typ av människor.
Det verkar vara en särart av homo sapiens, som tror sig kunna möka obehindrat när det är mycket folk runtom.
Man går och kollar på nån klänning, så plötsligt känner man den där otrevliga lukten av "okänd människas kroppsodör". (Okända människors fisar luktar alltid värre än typ familjemedlemmars, även om inte dom är så sexiga heller...) 
Om man då tittar sig omkring kan man alltid hitta någon fuling som står och låtsas se sådär nonchigt oberörd ut, som om hon eller han bara strosar runt där och absolut inte sysslar med att släppa ut gaser genom ringmusklen. Den här personen är alltid lite extra rosig i ansiktet, och man tänker: "Det där kan inte bara ha med den outhärdliga värmen i butiken att göra..."
Det värsta är, att eftersom det vid dessa lägen är så packad med folk, så dröjer det extra länge innan stanken försvinner... Så man står där och plågas, fast i folkmassan, och det enda man kan göra är att stilla fråga sig själv:
Tror dessa människor att det inte märks att dom släpper sig om det är mycket folk runtomkring?

4. Denna punkt har också med trängsel att göra.
Jag och Simon var på väg nerför rulltrappan i Globen. Det är ett par dagar före nyår, och Stockholm liksom bubblar redan nu. Vi har handlat käk, och det enda vi ska göra nu är att ta tunnelbanan hem till Sockenplan.
Men det visar sig vara lättare sagt än gjort, för när vi kommer till rulltrappan har det liksom bildats en stor, mänsklig propp.
Det går inte att komma någonvart, det är helt enkelt stopp.
Vi börjar se oss omkring, för att liksom lokalisera felet. Men det är så proppad av bubblande människor, att det inte går.
Så småningom börjar flocken sakta, sakta röra sig neråt. Det bildas en ännu större propp när alla väl har kommit ner för rulltrappan, och inte kommer vidare.
Efter ett tag framträder dock en man, likt messias. Han är någonstans i mitten av "kön", men helt plötsligt avviker han, och går vid sidan om det som tydligen stoppar upp allting.
Trycket släpper, och vi liksom bara slipprar ut bland alla andra.

Då ser vi vad som har orsakat själva stoppet.

Det är en kvinna med barnvagn. En kvinna! En enda människa (nåja, två med bessen då) har stoppat upp typ hundra andra, stressade stackare på väg till tunnelbanan.
Hon har bara stannat mitt i allting, av för mig en helt oförklarlig anledning.
Och folk har liksom bara stannat bakom henne och bildat en stor mänsklig gröt.
Tills messias kom, och gick vid sidan om henne, och andra förstod att man faktiskt kunde göra det.

Tur att det fanns EN smart människa bland alla dom som var i Globen ett par dagar före nyårsafton.