Clumpette

Jag är redan vegetarian.
Jag bär aldrig päls.
Jag vägrar köpa skinnjacka, trots att jag tycker att det är galet snyggt. (Sen kom jag på att det är rätt kört what so ever, när jag kollade ner på mina jumpadojjor från Fred Perry...)

Så varför, varför skickar folk vidriga filmer till mig?
Filmer som visar djur som flås levande, utdrag ur utställningen "Walls of glass" och redogörningar om hur delfinslakten i Japan går till?

Sjuk som man är kan man inte låta bli att trycka på den där länken, trots att det står: "Är du känslig, titta inte."
Så jag klickar in och vrider min kropp i plågor vid åsynen av det vidriga som pågår på skärmen framför mig. Tvingar mig själv att fortsätta, för "det är nyttigt att se hur det verkligen går till". Jag stoppar filmen där ett litet djur som fortfarande lever, trots att det inte har någon hud, zoomas in i närbild.
Böjd över toalettstolen har jag fortfarande skräcken och dödsångesten i djurets öron fastpräntat på näthinnan.
Likaså dagen efter när jag skär blodapelsin på jobbet. Eller när jag kommer hem och smeker min katts mjuka päls. Eller ser in i Aiakos vackra, bruna ögon...
 
Vänta...
Nyttigt för mig att se?
Jag vet tyvärr redan hur det går till, varför jag valt att göra de statements som jag skrev först i den här texten.
Däremot klarar jag inte av rent psykiskt att faktiskt se hur det går till. Just för att jag vurmar för de försvarslösa djur som misshandlas, flås, skärs upp och kränks för att folk ska gå på McDonald´s eller köpa en skinnjacka.
Detta är också anledningen till att jag aldrig skickar vidare såna här mejl.
För jag vet att min umgängeskrets består av som mig likasinnade som bara skulle må dåligt. Jag hoppas att det ändå är underförstått att jag självklart sympatiserar med dessa åsikter.

Skräckpropaganda är tveklöst det enda som fungerar i många situationer. Kolla bara på de stackars HM-fåren som dagstidningarna plötsligt fick upp ögonen för.
En hel nation samlades plötsligt i avsmak.

Men skräckpropaganda som den hör går tyvärr sällan ut till fler än de som redan är värvade i kampen mot orättvisor.
Varför skickar vi inte de flådda djuren till tanten som bär dess päls, och dessutom själv har en hund inte helt olik de djur som utsätts för tortyren? (Bichon Frisé-kappa, någon?)
Jag vet. Jag skulle inte vilja tillfoga en gammal dam sådan psykisk smärta. Hon skulle förmodligen få en hjärtattack.

Men varför inte skicka det till vd´n på ett stort pälsföretag? 
Kanske redan är gjort, han bryr sig förmodligen inte ett jack shit.

Men dom som utför tortyren på de stackars djuren?
Dessa människor är förmodligen för fattiga för att äga en dator.


Jag vet inte själv.
Jag vet bara att jag inte klarade av att se Walls of Glass längre än till den första grisen som blev uppsprättad.

(Och mina senaste skor är av tyg.)