Clumpette

Nu börjar flytten äntligen närma sig med stormsteg.
Och jag längtar! Ända sedan jag flyttade hit har jag velat flytta härifrån, och nu är jag äntligen på väg...

Men, sentimental som jag är, kan jag ändå inte låta bli att begråta det Grantorp jag nu vänder ryggen, och egentligen alltid har svikit.

Min förort, som har stöttat mig genom allt som varit jobbigt, men också genom allt det positiva. Som förändrat mig och mitt förhållningssätt till andra människor på ett såpass grundläggande sätt att jag aldrig mer kommer att kunna vara lika naiv.

Grantorp. Där vi håller upp dörrar åt varann.
Där vi stannar upp och frågar om det gick bra när någon ramlar. Eller hjälper till att bära varandras kassar. Där gubben som säljer frukt i tunneln alltid hejar glatt när man går förbi på väg till pendeln.
Där lamporna i träden lyser året om, på somrarna gömda bland frodiga löv, på vintern som en ensam dekoration i de ynkliga skelett som finns kvar av träden.
Där de färggranna, tacky höghusen sträcker sig mot en grådaskig himmel, i längtan efter något bättre.

Min gård. Där vi inte hälsar på varann, men vet att vi känner igen varann. Där jag vet att jag kan vara trygg, därför att jag är en av dem. Jag är en i gemenskapen. Jag är tjejen till brorsan.

Jag har iakttagit så många människoöden. Så många orättvisor och brustna själar. Och så mycket bitterhet gentemot den övriga världen, som tittar snett på oss i Grantorp. Jag har suckat över samma orättvisor, och känt ensligheten i hjärtat de mörka kvällar jag vandrat runt här i området bland krossade drömmar och bortglömda minnen. Jag har delat den sorg jag inte visste fanns innan jag kom hit...

Men jag har också skrattat med barnen som leker bland betongen och pussas med kamphundar. Jag har bytt förtroliga ögonkast med kvinnorna som skyndar hem i sina färgglada hijabs. Jag har inandats grilldofterna under de lampbeklädda träden under sena sommarnätter. Jag har lekt med Aiakos på basketplanen de byggde för att de unga skulle ha något att göra.
Jag har tagit promenader bort till "Knivsättra", och förundrats över hur något så vackert kan bo vägg i vägg med allt det fula...

...Och nu är jag på väg bort. Nu lämnar jag. Jag som kan. Ni andra får stanna kvar här, tillammans med miljonprogramshusens djupa suckar, och ensligheten ekandes längs den regnvåta asfalten.
Ni får förvalta vår betongdjungel. Vår älskade förort. Och jag ska titta till er ibland, när jag reser mot min framtid i skolan som ligger mittemot er.

Men ni får lova att inte ge upp. Fortsätt grilla. Fortsätt samlas för att dricka thé på de hårda träbänkarna. Fortsätt lek och klappa kamphundar. Fortsätt klaga på sophämtningen och avsaknaden av rastgårdar. Sluta aldrig att tända trädlamporna om kvällen. För någon gång måste de vakna och se er också! Och tills dess får ni göra det bästa av tillvaron och aldrig sluta hoppas.

Och älskade, älskade förort:
Förlåt att jag svek! Så skulle aldrig en riktig syster göra.

Så tills vi ses nästa gång, i ett annat liv...

Flempish 141 fo´ life!