Mitt allt...
I gryningen är hans päls extra mjuk, och han är alldeles sov-varm. Han kryper ihop till en liten boll nära, nära mig... Ibland snusar han in min doft och suckar lyckligt. Ibland öppnar han sömnigt sina ögon och sträcker sig upp för att pussa mig.
Han finns där hos mig, alltid. När jag gråter slickar han omsorgsfullt mina tårar. När jag skrattar busar han med mig, lägger sig på rygg och grymtar, full av lek. När jag ska ut på äventyr väntar han redan i hallen vid sitt koppel. Sen följer han mig som en evig beskyddare och vän.
Om nätterna håller han sig närmare mig än vanligt. Det är som att han känner min oro över de mörka skuggor som kastas över asfalten...
Tätt intill min vänstra sida går han, och tittar på mig med sina stora, bruna, oändligt snälla och oskyldiga ögon, i väntan på beröm.
Hans blanka nosspegel är kall mot min panna.
Hans stora, tunga tassar vilar i mitt knä.
Hans öron lyssnar till varje ord jag säger, som om jag var den viktigaste i hela världen.
De små prickarna med morrhår i kittlar min kind...
Och innanför hans breda bringa dunkar ett hjärta så ädelt, att han skulle kunna gå i döden för mig utan att blinka...
Hur kan man älska någon så mycket?
Hur kan kärlek vara så oförstörd och ren?
Finaste, finaste lilla hund... ♥
