Clumpette

Visst är det lustigt det där med förälskelser?!

Jag syftar inte på förälskelser i ordets klassiska bemärkelse, (i samband heteronormativa kärleksrelationer) utan den där förälskelsen som man faller in i när man möter nya människor.
Det kan många sätt likna förälskelse i den klassiska bemärkelsen:
Man vill inte träffa någon annan än just den människan.
Man tänker ofta på den personen.
Man tycker att man har allt gemensamt.

Men det har inte med åtrå att göra. Ibland kan man nästan till och med tro att man åtrår den personen... Men i själva verket rör det sig bara om att man inte kan placera känslorna i ett fack. Det blir en övermäktigt på något sätt att man känner så mycket för en enda person, och det gör att man blandar ihop begreppen lite grann.
Men det handlar inte om åtrå. Det handlar om fascination, och mer än allt annat, att man i detta stadium visar sina absolut bästa sidor för varann.

Snart lär man förstås känna den andras brister också. Det här är den där kritiska perioden.
Det kan hända att man tappar känslorna helt. Då tycker man att den andra har "gått upp som en sol och ner som en pannkaka" som det heter. Att personen i fråga inte alls var så splended som man trodde. I det fallet rör det sig nog om att de brister hon eller han har är fel brister. Att de bristerna inte fungerar med ens egna. Det kanske är brister som liknar ens egna alldeles för mycket, så att det blir kollision liksom. Eller så är det brister som strider mot ens egna mest grundläggande värderingar. (Jag skulle till exempel ha svårt att fortsätta vara vän med någon som visar sig ha lite sådär vardagsrasistiska åsikter.)

I annat fall djupnar den där första förälskelsen till en vänskapsrelation.
Min pappa sa en gång att man i relationer måste tänka: "Jag älskar den här personen till kanske 80 procent. Resten kan jag leva med."
Så är det nog. Om man kan acceptera de här negativa sidorna hos en person, och tycka att de positiva överväger, så har man nog hittat en guldklimp. Det fina är ju att det finns guldklimpar för alla. Den person vars brister inte funkar för mig, kan någon annan leva med.

Så finns det de här människorna som man aldrig slutar att vara förälskad i, hur väl man än lär känna dem. Och det är nog väldigt få. Människor vars brister man inte ens märker av. Eller som känns så små och oväsentliga att man inte bara "lever med dem", utan älskar dem också.
Den här sortens kärlek är fruktansvärt sällsynt. Jag tror inte ens att alla människor möter den. Men alla människor behöver den.
Det är den där typen av relationer som finns där oavsett vad. Vänner som "älskar en som mest när man förtjänar det som minst". Och dito.

Visst är det ändå häftigt att vi lyckas hitta de där personerna, som är precis perfekta för just en själv?
Varje människa är ju unik, men kanske är det ändå så att vissa är menade för varann?

Jag vet i alla fall att jag har hittat det där. Och visst var det nog meningen?