Clumpette

I gryningen är hans päls extra mjuk, och han är alldeles sov-varm. Han kryper ihop till en liten boll nära, nära mig... Ibland snusar han in min doft och suckar lyckligt. Ibland öppnar han sömnigt sina ögon och sträcker sig upp för att pussa mig.

Han finns där hos mig, alltid. När jag gråter slickar han omsorgsfullt mina tårar. När jag skrattar busar han med mig, lägger sig på rygg och grymtar, full av lek. När jag ska ut på äventyr väntar han redan i hallen vid sitt koppel. Sen följer han mig som en evig beskyddare och vän.

Om nätterna håller han sig närmare mig än vanligt. Det är som att han känner min oro över de mörka skuggor som kastas över asfalten...
Tätt intill min vänstra sida går han, och tittar på mig med sina stora, bruna, oändligt snälla och oskyldiga ögon, i väntan på beröm.

Hans blanka nosspegel är kall mot min panna.
Hans stora, tunga tassar vilar i mitt knä.
Hans öron lyssnar till varje ord jag säger, som om jag var den viktigaste i hela världen.
De små prickarna med morrhår i kittlar min kind...
Och innanför hans breda bringa dunkar ett hjärta så ädelt, att han skulle kunna gå i döden för mig utan att blinka...

Hur kan man älska någon så mycket?
Hur kan kärlek vara så oförstörd och ren?

Finaste, finaste lilla hund... ♥

Häromdagen satt jag och Idde i bilen när Michael Jacksons "Earth song" spelades på bildstereon.
Idde började prata om musikvideon, som jag aldrig sett:
"Du skulle älska den, alla skjutna djur börjar leva igen, och alla gifter åker tillbaks in i fabrikerna..." Så pekade han mot ett fabrikstorn som spottade ut smutsiga avgaser. "Som det där, det åker in igen."

Jag har alltid älskat låten, och letar förstås upp videon på Youtube.

...Och gråter.
Och gråter, och gråter.
Jag har aldrig förstått hypen kring Michael Jackson, men måste medge att denna låt får mig att inse hans storhet. Hans röst skriker ut den förtvivlan. Och när den här låten skrevs hade nog Michael ingen aning om hur mycket värre det skulle bli. Hur denna förtvivlan skulle komma att bli ännu större bland oss som är oroliga för klimateffekten.
I kombination med detta blir videoklippen extra starka.

Sälkuten som klubbas ihjäl skickar en rysning längs min ryggrad, för Michael skriker, och jag vet att sånt här faktiskt händer på riktigt.
Och när elefanten får tillbaks sina vackra betar och reser sin stora kroppshydda så gråter jag så att tårarna sprutar.

För jag vet att sånt inte händer på riktigt.
Jag vet att de djur som fått sätta livet till för att en tjuvjägare ska kunna sälja deras betar dyrt, inte reser sig upp igen. De vaknar inte, utan ligger på savannen och ruttnar.
Jag vet att sälungar fortfarande klubbas ihjäl.
Jag vet att industrier, bilar och flygplan fortfarande släpper ut avgaser.
Jag vet att haven försurnar.
Jag vet att gäss plockas levande för att vi ska kunna ha dunjackor. Jag vet hur dom skriker i dödsångest.

Jag vet vad vi människor gör mot den natur som är oss evigt trogen och ständigt ger av sina värdefulla tillgångar.
Jag vet att varken min eller Michael Jacksons förtvivlan är förgäves.

...Och under tiden siktar alliansen in sig på nya kärnkraftverk...

Jag är redan vegetarian.
Jag bär aldrig päls.
Jag vägrar köpa skinnjacka, trots att jag tycker att det är galet snyggt. (Sen kom jag på att det är rätt kört what so ever, när jag kollade ner på mina jumpadojjor från Fred Perry...)

Så varför, varför skickar folk vidriga filmer till mig?
Filmer som visar djur som flås levande, utdrag ur utställningen "Walls of glass" och redogörningar om hur delfinslakten i Japan går till?

Sjuk som man är kan man inte låta bli att trycka på den där länken, trots att det står: "Är du känslig, titta inte."
Så jag klickar in och vrider min kropp i plågor vid åsynen av det vidriga som pågår på skärmen framför mig. Tvingar mig själv att fortsätta, för "det är nyttigt att se hur det verkligen går till". Jag stoppar filmen där ett litet djur som fortfarande lever, trots att det inte har någon hud, zoomas in i närbild.
Böjd över toalettstolen har jag fortfarande skräcken och dödsångesten i djurets öron fastpräntat på näthinnan.
Likaså dagen efter när jag skär blodapelsin på jobbet. Eller när jag kommer hem och smeker min katts mjuka päls. Eller ser in i Aiakos vackra, bruna ögon...
 
Vänta...
Nyttigt för mig att se?
Jag vet tyvärr redan hur det går till, varför jag valt att göra de statements som jag skrev först i den här texten.
Däremot klarar jag inte av rent psykiskt att faktiskt se hur det går till. Just för att jag vurmar för de försvarslösa djur som misshandlas, flås, skärs upp och kränks för att folk ska gå på McDonald´s eller köpa en skinnjacka.
Detta är också anledningen till att jag aldrig skickar vidare såna här mejl.
För jag vet att min umgängeskrets består av som mig likasinnade som bara skulle må dåligt. Jag hoppas att det ändå är underförstått att jag självklart sympatiserar med dessa åsikter.

Skräckpropaganda är tveklöst det enda som fungerar i många situationer. Kolla bara på de stackars HM-fåren som dagstidningarna plötsligt fick upp ögonen för.
En hel nation samlades plötsligt i avsmak.

Men skräckpropaganda som den hör går tyvärr sällan ut till fler än de som redan är värvade i kampen mot orättvisor.
Varför skickar vi inte de flådda djuren till tanten som bär dess päls, och dessutom själv har en hund inte helt olik de djur som utsätts för tortyren? (Bichon Frisé-kappa, någon?)
Jag vet. Jag skulle inte vilja tillfoga en gammal dam sådan psykisk smärta. Hon skulle förmodligen få en hjärtattack.

Men varför inte skicka det till vd´n på ett stort pälsföretag? 
Kanske redan är gjort, han bryr sig förmodligen inte ett jack shit.

Men dom som utför tortyren på de stackars djuren?
Dessa människor är förmodligen för fattiga för att äga en dator.


Jag vet inte själv.
Jag vet bara att jag inte klarade av att se Walls of Glass längre än till den första grisen som blev uppsprättad.

(Och mina senaste skor är av tyg.)

Okej.
Nu är det såhär:

Föga förvånande har jag mött en hel del motstånd gällande valet av ras på vår nytillkomna familjemedlem.

Jag måste medge att jag själv har haft mina kritiska funderingar kring detta.
Men framförallt vill jag säga att jag har gjort kopiösa mängder research inför det. Och min mest konkreta känsla är att det svåraste med att ha en sån här hund varken är att hålla honom ifrån att äta oskyldiga barn eller att hålla min axel intakt, genom att slippa få den avsliten när han drar i kopplet.
Det absolut svåraste, inte minst i takt med att han växer, ter sig bli det enorma motstånd man möts av när man har en sån här hund.
Människor kan titta på honom, och oja sig över hur söt han är. Men när dom frågar om rasen förändras liksom hela ansiktsuttrycket. Och redan innan han ens hade hunnit börja håra ner vår soffa, hade folk börjat kritisera oss för valet av hundras.

Jag vill med detta blogginlägg klargöra vissa saker, eftersom jag efter allt mitt letande äntligen har hittat en vettig artikel gällande rasen American Pitbullterrier.
Jag har stött på ett stort antal diskussionsforum, där den ena sidan riktar sina pekpinnar på uppslag i kvällstidningar och slänger sig med ord som "Mördarhund", och den andra sidan tyvärr alltför ofta representeras av verbalt obegåvade människor, som säkert besitter en hel del kunskap om den gällande rasen, men dessvärre inte är förmögna att uttrycka den.

Därför känner jag mig, som stolt ägare till Aiakos, manad att dela med mig av de slutsatser jag har kunnat dra då jag gjort min "research":

*Uppslagen i Aftonbladet är oftast missvisande. Namnet "Pitbull" används felaktigt som ett samlingsnamn för aggressiva hundar, och det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, en renrasig pit som har begått dom illdåd som dom anklagas för. Oftast rör det sig om blandraser. Fenomenet med att använda detta samlingsnamn kommer troligen ifrån 1970-talet, då några journalister uppmärksammade rasen, och att den användes i hundfighter. De drog slutsatsen att den därför måste vara människoaggressiv, och skrev ett par artiklar om det. Mördarhunden uppfanns. Tyvärr gjorde ju detta att rasen fick ett rykte som en "hård" hund, vilket skapade en ond cirkel. Knarklangare och kriminella skaffade sig dessa hundar som skydd. På samma sätt drar rasen fortfarande till sig unga killar som vill ha en "penis-förlängare", men inte alls kan hantera hunden.
I själva verket ligger piten långt ner i bitstatistiken.

*Pitbullen användes på 1800-talet i så kallade hundfighter. Till skillnad från vissa "kamphunds"-ägare tänker jag inte hävda att dessa inte har ägt rum, eller att pitbulls inte hade någon del i det. (Namnet "pit" viskar ju inte direkt.)
Men däremot skall understrykas att denna typ av hund är otroligt lojal mot sin ägare och drivs av en lust att ständigt vara till lags. Troligen är det väl därför hundarna så "villigt" ställde upp på att bli slaktade i dessa sjuka tävlingar.
Men av denna anledning är det också mycket ovanligt att pittar och liknande raser visar aggressivitet mot människor. De få som visade tendenser att vara människo-aggressiva avlivades redan i samband med ovan nämnda hungfighter, eftersom man var tvungen att kunna hantera hundarna även i ringen.
Sen får man väl hoppas att en hel del har hänt i aveln sedan 1800-talet? Vad man säkert vet är i alla fall att det är mycket, mycket ovanligt att en pitbull attackerar en människa. 

*Ibland (typ till min mormor som älskar kvällstidningar och är 75)  väljer jag att säga att Aiakos är en AmStaff.
Varför?
För att AmStaff av vad jag har förstått helt enkelt är en mer "rumsren" version av Pitten. Trots att det är i princip exakt samma hund, och trots att American Staffordshire Terriern från början är framavlad ur 50 handplockade American Pitbullterriers, så är den mer accepterad, och får registreras som egen ras i Sverige. (Pitbullen tituleras som "Blandras av okänd härkomst" eller liknande. AmStaffen får fortfarande också benämnas som Pitbull.)
Hundarna ser med andra ord likadana ut och har mycket gemensamt i psyket. Men AmStaffen är så att säga mer bearbetad än pitbullen, så folk tror helt enkelt att den är "snällare". 
När en bekant var hos veterinären (som man ändå får hoppas besitter en del kunskaper gällande hundar) och berättade att hennes hund var en pit, åkte munkorgen på direkt, utan anledning, och undersökningen gick mycket hårdhänt till. (Den stackars tiken fick bland annat en tops så hårt intryckt i örat att hon skrek.)
 

*Det enda som egentligen skiljer dessa två raser ifrån varandra är deras s.k. "Gameness".

Detta beskrivs ofta av okunniga som ett mått på hur aggressiv hunden är. Detta är felaktigt.
Det handlar om att hunden inte ger upp för stora påfrestningar, utan till och med hellre dör än förlorar, eller till exempel ser sin ägare råka ut för något.
Detta är karaktäristiskt för pitbullen, och gör den till en mycket lojal hundras.

*Andra egenskaper som är typiskt för APBT´n, är att den älskar människor, och är väldigt "förarvek".
Det är en mycket tålig hund, vilket gör att risken för att den ska bita ifrån när exempelvis ett barn leker med den för hårdhänt är näst intill obefintlig, till skillnad från andra raser.
Det är en stor hund som älskar både psykisk och fysisk träning, och behöver fostras med fast hand och precis som alla andra djur, mycket kärlek.
En annan anledning till varför den har fått sitt dåliga rykte kan vara att rasen ibland upppvisar aggressivitet mot hundar av samma kön.
Men å andra sidan, vilken könsmogen hund kan inte ha problem med detta? Och om man tränar sin valp i tidig ålder att träffa andra hundar, och ser till att den får rätt typ av uppfostran, är risken liten att den blir hundaggressiv. Aggressivitet hos hundar handlar som bekant om rädsla, och rädsla handlar ju ofta om det som är främmande för en.

*Slutligen vill jag bara tillägga att hur mycket jag än har läst på och frågat om rasen, är det inget som gett mig mer kunskap än att vara med Aiakos.
Vidare kan jag bara ge en stor eloge till rasen American PitBull Terrier, och hoppas på att jag kanske gjort någon skillnad med det här blogginlägget. Jag var kritisk själv innan vi skaffade Aiakos, men nu bara älskar jag de egenskaper han bestitter just för att han är av den ras han är. Alltifrån hans lojalitet till att han nästan aldrig skäller.
Han är fruktansvärt läraktig och fullkomligt älskar att få beröm.

Och de enda attacker han någonsin utför är puss-attacker.

Ett äldre par kliver på tunnelbanan, fredag 16.10:

Tanten till gubben:
"Oj! Vad mycket ungdomar det är ute idag!"
Gubben muttrar till svar, verkar inte helt förmögen att prata alls...
Tanten:
"Nu ska vi se om det blir någon plats åt dig!
Gubben liksom "viftar" lite med med munnen, varpå det visar sig att det blir plats till honom, och han slår sig ner.
Tanten står kvar mitt i folkmassan.

En medelålders kvinna vänder sig till damen:
"Ska inte du ha någonstans att sitta?"
Tanten:
"Vad sa du?!"
Kvinnan upprepar sig X antal gånger innan tanten hör;
"Jamen det finns nog ingen plats till mig, ser du!"
Kvinnan:
"Gå och ställ dig lite i gången, så kanske någon reser sig!"
Tanten:
"Neej, det kan jag väl inte göra! Det blir nog ingen plats, det är så mycket ungdomar här idag!"

Vid det här laget ler alla runtom den vithåriga och fullkomligt charmerande damen, trots att vi står trångt och svettigt och helst bara vill hem och öppna våra vinflaskor på vädring.

Ung kille som ser ganska "hård" ut vänder sig till damen:
"Men du är också ung i själen!"
Tidigare incident upprepar sig; tanten hör inte, men hon skrattar glatt ändå, och killen får säga om meningen fyra gånger innan hon hör första delen, varpå han får ta om andra delen ännu en gång på grund av att han bryter lite om hon inte förstår vad han säger.
När det går upp för henne vad han sagt, lyser hela hon upp:
"Ja, du förstår, jag har varit och buggat! Gubben här också!" Hon "pickar" sin gubbe på axeln med sitt lilla krokiga finger, och fortsätter:
"Sådant gör pensionärerna nu för tiden!"

Det känns som att hela vagnen ler nu, och gumman myser av all uppmärksamhet. Helt plötsligt har hon blivit tunnelbanans medelpunkt, och alla "ungdomar" delar hennes entusiasm gällande pensionärsdansen. Det sprids en värme mellan alla människor som står i tunnelbanevagnen och trängs där, och helt plötsligt känns det:

Vi hör ju faktiskt ihop, allihopa. Vi är ju faktiskt samma släkte, och alla har samma känslor. Och visst är det vackert när det märks? När man känner någon slags samhörighet med människor man inte ens känner. Vi småpratar med tanten, ler mot varandra, och njuter helt plötsligt av resan allihop...
Helt oförberett, och med en enda anledning:

En liten gullig dansant tant en fredagseftermiddag.